Jag känner tre tonåringar Alla är dom fjorton och bedårande på alla sätt. Trevliga, väluppfostrade och glada ungar.

Det finns bara ett problem. De har noll koll på ekonomi.

Träffade dem tillsammans med ett gäng kompisar på stan nyligen. Alla kom kånkandes på minst tre shoppingpåsar var. Hela gänget berättade med stor inlevelse om sina senaste fynd. Eller fynd och fynd. Ett par märkesjeans för nästan hela barnbidraget är inte vad jag kallar fynd.

Glatt drog de upp varorna från påsarna och kunde visa upp allt från smink till de senaste Levisbyxorna. Till detta naturligtvis en matchande Gant-tröja.

När jag var tonåring fick jag jobba tio pass på en vidrig snabbmatsrestaurang för att ha råd med ett par sådana brallor.

Noga att förtydliga är att ingen av dessa barn kommer från några särskilt rika förhållanden. De är vanliga svenneungar, med föräldrar med vanliga kneg.

Strax innan vi skiljdes åt där på stan informerade hela gänget att de nu skulle gå vidare för att äta pizza.

”Jag måste bara smsa mamma så hon kan swisha mig” informerade en av flickorna. Flera av dem stämde in. ”Jag också”.

Jaha det är så man gör?

Jag skrattade lite för mig själv när jag gick därifrån. Men något gjorde att skrattet fastnade i halsen.

På riktigt, hur ska tonåringar – unga vuxna klara sig i livet om de tror att de får vad som helst bara genom att skriva ett meddelande – trycka på en knapp?

Jag tog senare upp mina funderingar med barnens mammor. Då de är kloka och vettiga människor tyckte jag att det skulle vara intressant att höra vad de hade att säga om saken.

Typ behöver man ha två olika vinterjackor när man är tolv?

Till min stora förvåning höll de alla med mig: ”Jag veeet” och ”du har helt rätt” blev deras svar.

Okej?

”Men du vet det är så svårt att säga nej, alla andra får ju, man vill ju inte att ens barn ska hamna utanför”, lydde försvarstalet.

Nä såklart inte. Men hur ska det sluta om föräldrarna till barnen – deras närmaste vuxna aldrig vågar säga nej? Aldrig våga dra en gräns? Att ständigt ge sina barn omedelbar tillfredsställelse likt en fågelmamma som täpper till truten på sina gapande ungar?

Bara en generation bakåt var jag i deras ålder, var det likadant då? Med risk för att låta bitter konstaterar jag att; nej det var det faktiskt inte det. Då var de bara de rika ungarna som hade märkeskläder. Och man visste precis vilken den där gruppen i klassen var.

Så. Har vi fått det så mycket bättre ställt i Sverige på 15 år? Har det skapats en slags ny medelklass?

Troligen inte.

Allting handlar om att det har utvecklats en ny samhällskultur. Idag är vi så vana vid att få vad vi vill, när vi vill – väldigt enkelt. Vill vi få mat hemkörd till dörren krävs bara ett klick. Vill vi beställa en tröja från Kina är det bara att göra det – vi behöver inte ens betala direkt. Och behöver dina ungar en extra slant får dem det genom att skicka ett sms.

Sen om halva huset behöver måste belånas på köpet verkar inte spela någon roll.

Klart ungen inte ska vara utanför.